"Snälla säng, käka upp mig" tänkte han stirrandes in datorskärmen. Han hade precis pausat en film efter att ha sett hur mycket klockan var. Den var för mycket och när det tomma stirrandet hade upphört kollar han igen, det har gått fem minuter till. Han brukade stirra när han kom in i en intressant tankekedja eller bara ville dra ut på tiden. Egentligen ville han nog stanna tiden med stirrandet(eller fastnandet med blicken). Han skulle vilja stanna tiden och sedan gå runt i en avstannad värld utan stress och tvång. Fast då skulle ju inte han kunna gå runt där. Fast i och för sig om det var han som stannade tiden så skulle han vara den enda som skulle kunna det. "Nej nu kommer febern" känner han och tittar på klockan igen. Den går fortfarande framåt. Han drar blicken från klockan nere i högre hörnet och stirrar sedan på den pausade filmen som nu endast är en bild, en "screenshot". Hans hjärta dunkar snabbare nu för han har nu insett att han måste gå upp om fem timmar, går han och lägger sig nu så kommer han få endast fem timmars sömn och fem timmars sömn mår han inte bra av. Han behöver åtta för att inte glida bort från verklighetens ljusa mörker och in i dimman. "Dimman är trevlig förstå mig inte fel nu" tänker han för sig själv utan att tänka att det är konstigt att han diskuterar med sig själv, "men det är i verkligheten som man hämtar inspirationen till dimman. Ingen verklighet ingen dimma". Han kollar på klockan igen. Fan! Varför utsätter han sig för detta. Varför utsätter han sig för tiden. Tortyr är vad den är.
Han låter en timme gå. En timme som han fyller med att tänka på gårdagen. Gårdagen som var fantastisk. Febern växer sig starkare under denna timme och han känner sig varm och yr när timmen är över.
Han har slutat kolla på klockan och svävar nu i en skön ovisshet. Tills han av en händelse (efter att ha snurrat huvudet runt runt för att förstärka yrseln och få den där sköna kittlande känslan i magen man får när allt snurrar) får en glimt av det nedre högra hörnet och slutar snurra med huvudet som en galen person. Nåt har hänt. Men vad? Han vet inte. Klockan är kvar, den visar tid och datum. Men detta säger honom ingenting. Det är siffror, inget mer. Tomma siffror. Han blinkar och mitt i blinkningen när ögonen är stängda så fastnar han där inne. "Mörkret är så mjukt," tänker han "har det alltid varit såhär mjukt? Det är som en madrass". Han lägger sig i mörkret och somnar direkt. Han ligger i det sköna mörkret och drömmer om ljus. Det ljus som dagen efter kommer byta plats med mörkret.
