Lunkar vidare trots allt

Slutstationen

Tröst

Steffloo slutar döda

Sommarmålningarna 2015

Dessa är de tre målningar jag gjort i sommar på min veranda med skogen framför mig, jag utgår ständigt från skogen och naturen.

Översvämningen

 

Under skogen

Skorsstenen

Slutet av nåt och början på nåt annat

Igår

Steffloo sitter kvar

Drickarna

Fortfarande sommar

Känslan

Steffloo njuter av sällskapet

Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Jag går till spillo.

Himlen

Steffloo ser och hör saker

Sommar

Hej, nu är det sommar då livet bara rusar fram tills det krockar med hösten.

Steffloo- På tal om döden

Solen

Hat och kärlek

Hat och kärlek

Fredag

Lägger ännu en tung vecka bakom en, känn lättnaden nu.

Steffloo Dörren

Stig Larsson är ett geni!

Äntligen kom den man väntat på!

Hej alla, jag brukade tycka när jag såg hur många inlägg jag gjort här att fan det är för många och sen försvann suget att göra fler inlägg. Men nu så tänker jag fuck it jag gör det ändå, denna blogg ska fan rulla på oavsett jag vill det eller inte och oavsett om nån läser den eller inte.

Steffloo Dörren

Barndomsminnen

Vi hörs!

Seriedags!

Fler serier till folket!

Hjälten

Steffloo- Efter att ha fått en idé.

Steffloo vet inte vad han ska säga.

Inget

Hej, det var ett litet tag sen, jag vet, så kan det gå. Men nu är det nyskannat som gäller. Varsågoda.

Träd

Gömstället

Steffloo- Ursäkten

Två tankar

När jag dör: Skrapa ut tankarna som längst in i mitt huvud och bre dom på ett papper, de är de tankar som jag glömt bort men vart för bra för att försvinna helt.

Hoppas jag inte får samma sjukdom som världen har, där hus börjar växa på en och lockar dit människor.

Samtidigt i min hjärna

Var ute i världen idag och insåg flera saker men ville skriva en sak och här och resten får bli serier och teckningar. Så den sa jag insåg idag, och som inte platsade på mina papper, är att alla nuförtiden är parodier på alla som levt före dom. Det är  ju realismen som är parodin för fan och karikatyrerna är de riktiga realisterna. Det är så jävla uppenbart egentligen att alla går i andras fotspår hela tiden, samma fotspår som alla gjort innan oss, men grejen är ju att fotspåren som vi går i nu är för djupa för oss att ta oss upp ur, så att till och med om vi ville gå där ingen annan gått så går det inte, vi är fast i alla våra förfäders fotspår. Det är för sent att vara unik.

Vet inte om detta låter logiskt, men det va fan skönt att skriva det. Och det är känslor som är grejen ju, det är det enda jag bryr mig om. Känslor.

Meningen med livet

Befrielsen

Steffloo faller snart

Ett litet ljus i mörkret

Avskedet

Steffloo säger hej

Blomman bakom buketten

Slut

Vaknar, inser att idag kan jag inte vara stilla eller röra mig i samma miljö som under gårdagen. Hastar i mig frukost, bränner mig på teet, borstar tänderna, klär på mig. Springer till bussen som jag precis hinner med. Är andfådd och kan inte tänka klart av trötthet, har ingen bra kondition, utan sitter och försvinner in i en dimma av tankar, minnen, drömmen från natten. Kommer på att jag inte lyssnar på musik precis när jag ska gå av och ser nån med hörlurar. Jag bestämmer mig för att ta upp min iPod på tåget. När jag efter några djupa tankar trycker på play så spelas slutet av Leonard Cohen´s "Hallelujah". Väntar på att nästa låt ska börja men låten börjar aldrig den slutar bara, klickar vidare till nästa låt men även den spelar bara slutet av låten, denna gång Håkan Hellström´s "Du är snart där", det gospelliknande slutet av denna låt är bra men vafan. Låten tar slut och en annan låt avslutas. Flummig som jag är börjar jag filosofera över om detta är ett tecken på att nu tar det slut. Känner en rejäl lättnad, nu är det bara vänta så tar allt slut av sig självt. När lättnaden lagt sig kommer verkligheten som får mig att gå av tåget. Jag bestämmer mig för att ta mig till närmaste kafé. "Fan, ännu en iPod som gått sönder." tänker jag.

Det är faktiskt en fin dag, fåglarna kvittrar och solen värmer precis lagom. Trots att jag vandrar mitt i stan så hörs fågelkvitter som om jag skulle vara i en skog. Jag kommer fram till kaféet och beställer en latte med min hesa morgonröst. Kassörskan säger nåt som jag inte kan tyda. "Ursäkta?", frågar jag. Denna gång låter det även bara som ljud när hon svarar. Jag nickar för att inte verka trög, skammen har alltid varit något att frukta, och hon ger mig kvittot efter att ha betalat. När hon ger mig mitt kaffe säger hon nåt som jag antar ska betyda varsågod men lät som tidigare, det närmaste jag kan komma det ljudet är fotsteg på grus. Ett knastrande ljud. Jag dricker snabbt och besvärat upp kaffet och bränner mig igen. Går snabbt ut och fågelkvittret var fortfarande överraskande närvarande trots att jag inte såg några fåglar. Jag stannade vid ett övergångsställe och märkte att kvittret försvann. För att sedan börja igen när jag började gå. Började analysera kvittret, det kvittrade i takt till mina fotsteg. När jag fortsatte analysen kom jag fram till att så var fallet, mina fotsteg lät som fågelkvitter. Hmm, det är som att vissa ljud har bytt plats, det förklarar ju det bisarra kafébesöket. Kassörskan lät som mina fotsteg när hon pratade. Jag började knacka på stolpar, det lät som trä när jag knackade på metall och  dämpat som betong när jag knackade på träfasader. En bil körde förbi, det lät som en flock med gäss. Jag sprang för att finna fler ljud som bytt plats. Knackade på ett fönster och fick höra ett snärtande ljud. Kom genast att tänka på en flaggstång i blåst konstigt nog. Undrar hur vatten låter och sprang mot hamnen, jag kände mig som ett barn igen, jag la mig på mage och slog med handflatan på vattenytan. Det lät som en grupp människor som alla talade i mun på varandra. Jag slog en gång till. Denna gång kunde jag även höra musik i bakgrunden, men musiken var nedtonad, det lät som ett kafé då man kunde höra kaffekoppar som klirrade mot fat och skedar. Jag var väldigt uppspelt tills jag en yrsel slog till. Utan att tänka ställde jag mig upp på hamnkanten, allt snurrade. Jag är ensam i världen, var den tanke jag tänkte precis innan jag tappade balansen och föll ner i det kalla vattnet. Jag lyssnade till kaféljuden medan strömmen drog mig med sig. Innan jag sjunker kan jag urskilja min egen röst. "Ursäkta?".