Ett litet ljus i mörkret

Avskedet

Steffloo säger hej

Blomman bakom buketten

Slut

Vaknar, inser att idag kan jag inte vara stilla eller röra mig i samma miljö som under gårdagen. Hastar i mig frukost, bränner mig på teet, borstar tänderna, klär på mig. Springer till bussen som jag precis hinner med. Är andfådd och kan inte tänka klart av trötthet, har ingen bra kondition, utan sitter och försvinner in i en dimma av tankar, minnen, drömmen från natten. Kommer på att jag inte lyssnar på musik precis när jag ska gå av och ser nån med hörlurar. Jag bestämmer mig för att ta upp min iPod på tåget. När jag efter några djupa tankar trycker på play så spelas slutet av Leonard Cohen´s "Hallelujah". Väntar på att nästa låt ska börja men låten börjar aldrig den slutar bara, klickar vidare till nästa låt men även den spelar bara slutet av låten, denna gång Håkan Hellström´s "Du är snart där", det gospelliknande slutet av denna låt är bra men vafan. Låten tar slut och en annan låt avslutas. Flummig som jag är börjar jag filosofera över om detta är ett tecken på att nu tar det slut. Känner en rejäl lättnad, nu är det bara vänta så tar allt slut av sig självt. När lättnaden lagt sig kommer verkligheten som får mig att gå av tåget. Jag bestämmer mig för att ta mig till närmaste kafé. "Fan, ännu en iPod som gått sönder." tänker jag.

Det är faktiskt en fin dag, fåglarna kvittrar och solen värmer precis lagom. Trots att jag vandrar mitt i stan så hörs fågelkvitter som om jag skulle vara i en skog. Jag kommer fram till kaféet och beställer en latte med min hesa morgonröst. Kassörskan säger nåt som jag inte kan tyda. "Ursäkta?", frågar jag. Denna gång låter det även bara som ljud när hon svarar. Jag nickar för att inte verka trög, skammen har alltid varit något att frukta, och hon ger mig kvittot efter att ha betalat. När hon ger mig mitt kaffe säger hon nåt som jag antar ska betyda varsågod men lät som tidigare, det närmaste jag kan komma det ljudet är fotsteg på grus. Ett knastrande ljud. Jag dricker snabbt och besvärat upp kaffet och bränner mig igen. Går snabbt ut och fågelkvittret var fortfarande överraskande närvarande trots att jag inte såg några fåglar. Jag stannade vid ett övergångsställe och märkte att kvittret försvann. För att sedan börja igen när jag började gå. Började analysera kvittret, det kvittrade i takt till mina fotsteg. När jag fortsatte analysen kom jag fram till att så var fallet, mina fotsteg lät som fågelkvitter. Hmm, det är som att vissa ljud har bytt plats, det förklarar ju det bisarra kafébesöket. Kassörskan lät som mina fotsteg när hon pratade. Jag började knacka på stolpar, det lät som trä när jag knackade på metall och  dämpat som betong när jag knackade på träfasader. En bil körde förbi, det lät som en flock med gäss. Jag sprang för att finna fler ljud som bytt plats. Knackade på ett fönster och fick höra ett snärtande ljud. Kom genast att tänka på en flaggstång i blåst konstigt nog. Undrar hur vatten låter och sprang mot hamnen, jag kände mig som ett barn igen, jag la mig på mage och slog med handflatan på vattenytan. Det lät som en grupp människor som alla talade i mun på varandra. Jag slog en gång till. Denna gång kunde jag även höra musik i bakgrunden, men musiken var nedtonad, det lät som ett kafé då man kunde höra kaffekoppar som klirrade mot fat och skedar. Jag var väldigt uppspelt tills jag en yrsel slog till. Utan att tänka ställde jag mig upp på hamnkanten, allt snurrade. Jag är ensam i världen, var den tanke jag tänkte precis innan jag tappade balansen och föll ner i det kalla vattnet. Jag lyssnade till kaféljuden medan strömmen drog mig med sig. Innan jag sjunker kan jag urskilja min egen röst. "Ursäkta?".