Drömmen e väl att kunna lasta av sig sina känslor och tankar, oavsett hur jobbiga dom e. Att ha nån att blotta sitt inre mörker för utan att skämmas sönder och behöva ta tillbaka allt man tidigare sagt eller behöva säga förlåt för att man e rädd för vad den andra tycker och tänker. Mörker är tyngre än ljus och släpper man aldrig ut något mörker så blir det svårt att röra sig efter ett tag på grund av tyngden man har inne i sig. Ibland e jag rädd för att jag e så tung att marken under mina fötter ska spricka och jag faller genom jorden ut i universum in i det riktiga mörkret som varken e tungt eller lätt, bara oändligt.
Skammen e för jävlig. Den styr mitt liv. Jag e fånge i ett fängelse av skam. Det enda som kan rädda mig nu är en person som inte är jag, kanske en ängel, vem vet.
Så mycket jag skrivit som jag sedan tagit bort, på bloggen, på facebook, i sms. Så går det när man låter skammen bestämma över en. Alkoholen e det enda som har haft en chans mot skammen än så länge, men skammen vinner ju alltid för direkt efter att alkoholen lämnat kroppen kommer skammen fram som en bulldozer och river alkoholens nybyggnationer.
Jag e rädd för att falla och skammen e ett sätt att lindra fallet. Jävla skam.